Nu gömmer jag mig. Jag gömmer mig här. Bakom bloggen. De är det bästa med att blogga. Det som skrivs här, de är det enda som händer liksom. Ungefär som att gömma sig bakom Winnerbäck i lurarna. Nu har jag avslutat ett kapitel. Det var ett måste. Det vet jag. Klumpen i magen är över. Äntligen. Jag har valt att börja på ett nytt kapitel. För dem kan ju inte vara hur långa som helst. Det vet ju alla. Men vad hände? En ännu större klump satte sig i bröstet. Ska det bli så? Vart gick det snett? Jag bollade över bollen. Du har turen att få bestämma från och med nu. Orden som sas gör verkligen ont, och kommer att göra. Jag saknar dig. Jättemycket.