Sen ibland tar jag rätten till mig att säga att, ibland är allt ett stort trassel. Verkligen sådär som bara ett garnnystan kan bli. Hur länge man än försöker trassla ut det, hur många timmar man kämpar. Det spelar tillslut ingen roll. För när man har lyckats trassla ut det, jaa då är allt för sent. Eller så har man lyckats slå en knut på tråden som inte går att få upp. Och då har allt man kämpat för varit förgäves. Och lyckas man inom tiden, ramen och möjligheten att trassla ut nystanet då finns det både en början och ett slut. Jag vill inte ha en början och ett slut. Jag vill ha en sluten ring, utan trassel. När man har sparat sig till sist, vridit och vänt på nystanet så att det nästan är klart då finns det plötsligt bara en utväg för att få den helt ut trasslad. Vilket alltid lyckas vara den sämsta utvägen för mig. Varför? Det svaret lämnar vi. Plötsligt önskar man att man inte trasslade ut det där nystanet. Faktiskt var det ju bättre när det var ett trassel, faktiskt. Allting är bättre än att ta ett svårt beslut, och då var ju nystanet i alla fall slutet.